VÄRLDSARVSDAGEN

   den 1 oktober 2022
   för elever i grundskolan och
   på gymnasiet på Gotland!


Välkommen till Världsarvsdagens hemsida!


Här presenterar vi vinnarna i världsarvsdagens foto- och skrivtävling 2022!


Foto: Alma Lindquist
Alma Lindquist SA21C Wisbygymnasiet
Last man standing
Amanda hjälper oss se staden och dess offentliga rum med helt nya ögon. Ja, just det, så här ser det centrerade Pohlhemsmotivet ut när Drotten ges tillfälle att närmast filmiskt utgöra statyns fondvägg. Tillhör man inte redan den allt större växande skaran av ruinromantiker, så kan man inte undgå att bli en nu.



Foto: Elias Johansson
Elias Johansson SA21 Wisbygymnasiet
Ljus i natten
I Elias fotografiska komposition bjuds betraktaren på ett oväntat perspektivmöte som ger den där känslan av en hisnande uppåtrörelse. Vallgravsbryggan leder oss in i till staden, medan tornet leder oss upp i den mörka stjärnhimlen. I den gotiskt artikulerade porten jonglerar någon med två självlysande runda ringar.



Foto: Ann Johansson
Ann Johansson SA21C Wisbygymnasiet
Trappan
Ann gör betraktaren delaktig i bildpersonens undersökning av Sankt Lars inre delar. Eller är det en av gångarna i Keopspyramiden? Ljuset, perspektivet och kompositionen i bilden ställer betraktaren inför flera obesvarade frågor: Vem är personen på bild? Vad vill personen finna på sin vandring i ruinen?



Foto: Märta Kristoffersson
Märta Kristoffersson SA21C Wisbygymnasiet
Trask
Betraktaren sugs in i Märtas rytmiska och repetitiva fotografi från världsarvsstadens hårda geografiska kärna och dess mångfacetterade lager av arkitektoniska uttryck. Här samsas 1200-tal med 1600-tal, och 1800-tal för en intim dialog med 1900-tal. Och mitt i blickfånget: Fornsalen som flaggar för ett museibesök.



Foto: Melvin Ronsten
Melvin Ronsten SA21C Wisbygymnasiet
Sankta Karin
Det finns en säregen och ålderdomlig skönhet i det klassiska repetitiva gotiska motivet i Sankta Karins ruin. Melvin låter oss åter ta del av klosterkyrkans spetsbågar strävande upp mot himlen. De två gestalterna i bildens fond minner juryn om den tyske målaren Caspar David Friedrich ensamma gestalter, metaforer för livets resa in i en okänd framtid.



Foto: Wille Öhgren
Wille Öhgren SA21C

Willes fotografi speglar med en visuell och svävande känsla en central del av Stora torgets omdiskuterade gestaltningsuppdrag ”Alla tiders torg” och innehåller så mycket mer än vad man först upptäcker vid ett hastigt betraktande av motivet. Till vänster hittar vi ruinen efter klosterkyrkan Karin och nöjesetablissemanget Munkens tegeltak som landat i den avlånga bassängens nederdel. Men också så torghandeln med dess mångfald av nasare och hantverkare, som alltid ger staden intimitet, vitalitet och liv.



Foto: Valdar Åberg
Valdar Åberg, Gutegymnasiet Estet Media 20

En solnedgång och siluetten av den medeltida staden Visby blir aldrig ett förbrukat motiv, och Valdar påminner oss om att det i varje ny afton finns en skönhet att upptäcka. Här har den medeltida arkitekturen stämt ett intimt möte med en förtätad och romantisk horisont.



Foto: Philip Malmqvist
Philip Malmqvist Gutegymnasiet SA20

Det finns ett annat Visby än den stad vi möter i turistbroschyren. Här fångar Philip buss 62 mitt i en rörelse i Norrgattrondellen på sin väg mot busstationen. Den något anonyma och ibland bortglömda staden utanför stadsmuren, världsarvets visuella förlängning, väcker sällan vår uppmärksamhet. Vår blick riktas i stället i allmänhet mot den medeltida stadens monument. Finns det en generell obalans i valet av Visbymotiv som vi bör korrigera? Philip har tagit ett första steg i en sådan riktning.



Sju vinnare i skrivtävlingen 2022

Jury: Annika Eiranson, Vuxenutbildningen och Fredrik Blomgren, Världsarvsdagen

Abraham Gebrehiwet, årskurs 5 Solbergaskolan

Motivering: I sin korta och kärnfulla historia påminner oss Abraham om att livet när som helst kan ta en ny riktning. Plötsligt händer det!

Latrinkammaren
Dumbo var en 4-årig pojke som bodde på Södra Murgatan 8. Han bodde med sin familj i ett hus som har funnits i 800 år. I huset fanns en latrinkammare. I kammare fanns en man som jobbade där varje natt med att tömma kammaren på sopor och bajs.

Dumbo var inte så smart. Han trodde kristaller var godis. Hans föräldrar var ganska rika så de hade många kristaller. En dag när Dumbo var i mammas och pappas rum så såg han en kristall. Han trodde att de var en godis, så han åt upp den. Några timmar senare gick Dumbo till toaletten och där bajsade han ut kristallen. Då hittade latrinmannen kristallen. Han gick till kungen och sålde den. Då gav kungen honom tre miljoner kr.

Latrinmannen sa till sin chef att han slutar på sitt jobb. Han började studera till präst och när han var klar fick han en anställning i Visby Domkyrka.





Albin Andersson, årskurs 6 Solbergaskolan

Motivering: Albin har koll på hur en spökhistoria ska skrivas så att nackhåren reser sig på både läsaren och karaktärerna i novellen. Och, kan vi tillåta oss att ha roligt och glädjas i vår vardag, fastän sorg har drabbat oss? Albin menar nog att vi kan just det. Men, precis som i den klassiska skräckhistorien vet vi inte hur slutet kommer att gestaltas.

Natten i Visby som ingen kommer glömma
Året var 1639. Man hörde kyrkklockorna ringa åtta gånger i den mörka kalla vinterkvällen. Jag satt i mitt rum och hörde vinden vina in från Östersjöns kalla stormiga hav. Vi skulle snart gå till kyrkan, vilket jag inte alls tyckte var kul. Mamma ropade och sa att det var dags att gå. Jag gick ner för den knarrande trappen och tog på mig mina skor och gick ut från huset. Utanför stod min mamma, pappa och mina tre systrar och väntade på mig. Vi gick längs den slingrande gatan som till slut ledde oss till den gamla kyrkan.

Den var gammal och såg mystisk ut. Jag tittade upp för den långa väggen och såg två statyer av vad som såg ut att vara lejon med vingar. Portarna öppnades och ett knarrande ljud ekade ut över oss. Vi gick in långsamt och tittade runt på omgivningen. Jag satte mig i kyrkbänkarna längst bak medan resten av min familj satte sig i de främre bänkarna. Jag kände en rysning klättra sig upp för min ryggrad och jag skakade till. Nu när jag tänkte efter, var det bara vi här.

- Mamma, är det bara vi här, frågade jag.

- Ja. jag tror att det bara är vi här gubben.

Efter en stund kom en som jag gissade var prästen ut från bakdörren där framme och började tala. Han hade på sig en lång kåpa med en stor huva. I sin högra hand höll han en lång herdestav. På huvudet hade han på sig en biskopshatt. Han talade med en irriterad röst och såg ut att ha en dålig dag. Han pratade och pratade och till slut tystnade det i kyrkan. Plötsligt kände jag en isande kall vindil i nacken. Mina nackhår reste sig och jag kände mig skakande rädd. Mina kompisar säger alltid att jag är så modig, men nu var jag så rädd att jag trodde att jag skulle tuppa av. Jag vred mitt huvud långsamt och såg ingen. Sen kollade jag fram igen och plötsligt blev det svart. Jag började skrika inombords och skakade som jag aldrig gjort förut. Plötsligt hörde jag ett skrik från längre fram i salen. Plötsligt tändes ljusen igen och jag såg en röd pöl vid koret av altaret. Mina ögon spärrade upp sig och jag fattade direkt vad som hade hänt. PRÄSTEN VAR DÖD!

Jag kollade runt för att kolla var min familj var någonstans. Men jag såg dem inte. Jag reste mig hastigt upp från bänken och sprang fram till prästen. Det var ingen syn av ett vapen av någon sort. Det var bara som att han hade dött. Nu kände jag den kalla vindilen i nacken igen. Fast den var kallare. Nu kom det en grej som jag skulle göra. Jag skulle kolla efter min familj. Jag sprang ut från kyrkan och sprang runt i den lilla småstaden för att kolla efter ledtrådar. Men jag hittade inget. Sedan sprang jag till vårt hus. Jag slog upp dörren i ett hastigt tag. Där satt de. Mamma vände sig om och tittade på mig med ett glatt leende. Sen började hon prata.

- Vi undrade vart du tog vägen, sa mamma.

- Skräm oss inte så där! sa min pappa.

Jag ramlade ner på golvet av lättnad. Jag reste mig upp snabbt och satte mig vid bordet. Pappa gav mig en bit bröd och vi pratade tills det var helt kolsvart ute. Men det var något som kändes fel. Prästen var död men vi kunde fortsätta att ha det kul. Jag gick upp för de knarrande trapporna och gick och la mig.

Men det jag inte visste var att det var en oinbjuden gäst som hade smugit sig in i huset…





Amanda Ljung, årskurs 9 Solbergaskolan

Motivering: Amanda bjuder läsaren på en stilistisk och kompositionsmässigt driven historia. Dagboksgenren fungerar mycket bra i sammanhanget och förstärker känslan av autenticitet och närvaro. Och när novellisten ställer den nu pågående Covidpandemin mot den spanska sjukan som gisslade oss för hundra år sedan får läsningen en kuslig och drabbande aktualitet.

En dagbok för två
Prolog: Tror du på ödet? Eller någon form av högre makt som leder oss till andra människor?

”Host, host” Min första dag ur Coronakarantän och jag måste städa på en gammal vind. Jag hatar att vara här uppe, det luktar unket, dammet yr så fort man rör sig, det finns inget ljus och dessutom borde det här kallas för barnarbete.

Det här är orättvist, varför är det alltid jag som måste städa på vinden? ”Jag hatar att städa, och jag hatar alla dessa dumma, dammiga, lådor, fyllda med skräp! Skit! Nu välte den dumma lådan omkull dessutom!”

Vad är ens det här? Varför har vi en massa dammiga gamla böcker här? Ingen vill läsa sånt här skräp, och vem är Sophia? Hennes namn står på alla böckerna. Känner min familj ens någon Sophia? ”Host, Host” Vad är det här?


Denna bok tillhör Sofia Jonsson

Visby 6/7 1919
Kära vän idag hjälpte jag min mor i köket med matlagningen i huset, det var bedrövligt långtråkigt. Varför är det alltid jag som måste hjälpa till i köket? Är inte det husans uppgift? Det är inte rättvist, jag måste lära mig att bli en dam medan grannens barn får springa omkring som vildar hela dagen om de så önskar. Dessutom var skolan oändligt lång för min kära vännina Lucy var sjuk. Det gjorde mig väldigt ensam.

Efter skolan gav vår husa mig några limpor och jag plockade några blåsippor på Paviljongsplan som jag tog med mig till Lucy. Hon var så förskräckligt sjuk stackaren. Hon var alldeles kokhet och ändå påstod hon att hon var frusen.

Imorgon kommer min far hem efter sin resa till huvudstaden, hoppas han har med en ny bok som kan pigga upp mig, då jag känner otroligt medlidande för min sjuka väninna Lucy.


Visby 7/7 1919
Något fruktansvärt verkar ha hänt kära dagbok. Imorse vaknade jag med en hemsk frossa. Min kära mor och far lät mig stanna hemma. Jag var tydligen brännhet trots att jag kände mig alldeles kall inombords. Jag måste ha blivit smittad när jag hälsade på Lucy igår.

Det är hemskt att vara sjuk! Jag fryser och huttrar hela tiden. Trots min hemska frossa kan jag åtminstone öva på mitt tecknande eftersom mitt sovrumsfönster vätter mot havet och utöver Paviljongsplan här i Visby innerstad. Jag gillar att teckna, det känns stillsamt och lugnande.

Mot kvällen, trots att min mor förbjöd det, tog min far med mig ut så vi kunde ta en kvällspromenad i Botaniska trädgården. Blommor är verkligen sagolika särskilt när de glittrar av kvällsdagg i månljuset.

”Karl är du klar där uppe med städningen snart?” Försiktigt stoppar jag ner dagboken i min byxficka och svarar ”Alldeles strax mamma!” Jag lägger snabbt ner alla Sophias böcker i kartongen som jag råkade välta. Hon gillade klassiker verkar det som. Sedan drar jag med sopborsten över vindsgolvet några gånger innan jag springer ner för trapporna till mitt rum för att läsa mer ur den nyfunna dagboken. Jag sätter mig tillrätta i min säng, tar upp dagboken ur min ficka och börjar leta efter var jag slutade sist.

När jag och min far kom hem skällde min mor ut oss båda två innan hon lät mig gå tillbaka till sängs. Även om min mor vill verka sträng och upprörd, så missade jag inte det där leendet hon gav min far efter att ha sett hur lycklig jag var över att få prata och promenera med honom igen.

Visby 8/7 1919
Imorse vaknade jag med svarta fläckar på mina kinder. Min mor och far befarade det värsta och kallade genast på doktorn. När han anlände bekräftade han våra farhågor. Jag hade smittats av spanska sjukan. Doktorn försökte lugna mig genom att säga att jag förmodligen skulle bli bättre om någon vecka pågrund av min unga och friska ålder. Sedan lämnade han mig ifred för att packa några få ägodelar som jag kunde ta med mig till sjukhuset. Jag misstänker att doktorn ljuger för mig om mitt tillstånd därför att när vi åkte såg jag min mor gråta. Framme på lasarettet var det ett kaos. Läkarna var stressade och kom farandes kors och tvärs, folk var helt mörka i hyn, många hostade blod, och andra låg övertäckta med vita skynken för att sedan vara ersatta med en ny patient någon timme senare. Folk verkar dö som flugor här, ett öde jag helst inte vill dela.

Åh nej, stackars Sofia. ”Host, host” jag vet hur du känner, det är inte kul att vara sjuk. Vänta, Vad är det för stänk på sidan? Det kan inte vara blod, eller?

Visby 9/7 1919
Jag vet inte hur länge till jag orkar skriva i den här dagboken. Min frossa blir bara värre och värre, jag vågar inte titta mig i spegeln pågrund av min rädsla för att inte känna igen mig själv och dessutom har jag börjat hosta blod. Jag försöker hålla modet uppe som doktorn sa men det är svårt när allt jag bevittnar runt omkring mig är död. Jag svettas jättemycket men ändå huttrar och fryser jag, det måste vara feberns verk. Ingen av medicinerna fungerar trots att de ska bota spanska sjukan alla gånger. Just nu känner jag mig så sjuk att jag är osäker på om jag överlever natten. Läkarna och sjuksköterskorna har knappt haft någon uppsyn på mig under hela min vistelse här eftersom det finns så många värre insjuknade patienter än mig. Utifall att det värsta håller på att hända mig så ska jag förbereda några brev. Ett till min älskade far, min underbara mor, min förtjusande lillasyster Anna som jag kanske aldrig kommer få se växa upp och min bästa vännina Lucy.

Det är så sorgligt allt det här, tänk att få veta att man kanske är dödligt sjuk och att det finns absolut inget du kan göra åt saken. Jag märker hur en tår börjar rinna ner för min kind. Snabbt torkar jag tåren från mitt dammiga ansikte, äsch lägg av, sen när blev jag en sån lipsill vad händer sen? Vänta vad är det här? Varför finns det ingen fortsättning? ”Mamma!” ropar jag och springer ner för trapporna till köket. ”Lugna dig Karl, vad är det som pågår?” säger mamma. För en sekund hämtar jag bara andan, varför ropade jag på mamma egentligen? Hon vet nog inte mer om Sofias dagbok än vad jag gör. Det var något särskilt jag tänkte på. ”Mamma hette inte min gammelmormor Anna? utropar jag. ”Jo”, svarar mamma förvånat. ”Och vet du om hon hade en äldre syster som hette Sofia som dog i spanska sjukan?” Mamma tänker efter en stund innan hon svarar. ”Ja. det stämmer, men mormor ville aldrig prata om det”, svarar mamma. ”Men varför frågar du allt det här?” Jag känner ett pirr av lättnad över att ha haft rätt.

”Jag måste veta var gammelmormors syster Sofia begravdes, och det är nu!” utropar jag med desperation i rösten. ”Lugna dig, hon begravdes på Östra kyrkogården som resten av vår familj”. Nästan som hon kan läsa mina tankar säger mamma: ”Tro inte att du ska ditt nu klockan är snart åtta. Din gammelmormors syster har varit död i över hundra år, hon kan vänta några dagar till på ditt besök”, svarar mamma medan hon ger mig en sträng blick ”Men det kan inte jag!” hinner jag hojta innan jag springer till hallen, greppar blommorna från hallvasen, tar på min hjälm och slänger mig på min cykel.

Jag cyklar genom stan på alla dess kullerstenar, genom Botaniska trädgården trots att det är olagligt. Kanske var det just här Sofia promenerade med sin pappa hinner jag tänka innan jag ökar tempot mer och mer. Medan jag cyklar över Stora torget, vidare längs Bredgatan och ut genom Söderport, förbi andra riktmärken som jag sett tusen gånger tidigare, ser jag deras skönhet för första gången. ”Undrar hur det såg ut när Sofia bodde och levde här”, viskar jag till mig själv. Efter en intensiv cykeltur är jag äntligen framme på Östra kyrkogården. Jag flåsar av andfåddhet, slänger av mig cykelhjälmen, tar blommorna ur cykelkorgen och börjar genast leta bland barngravarna efter en Sofia Johnson. Efter en halvtimme hittar jag en gravsten där det står: ”Här vilar vår älskade dotter och syster Sofia. 1904-1919”.

Jag tar blommorna som jag hade med mig hemifrån och lägger dem på hennes grav. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag gör här, jag vet ju knappt vem hon är utöver vad jag läste i hennes dagbok. Precis när jag är på väg att gå ser jag en gammal dam komma gåendes mot mig. Våra blickar möts och försiktigt frågar jag vem hon är? Den gamla damen svarar: ”Jag är dotter till Sofias bästa vän” och jag vet plötsligt varför jag kände mig tvungen att komma till kyrkogården just ikväll.







Karin Wennblad, årskurs 7 Södervärnsskolan

Motivering: Karin bjuder läsaren på flera av sagans klassiska uttryck. Motivet med en modig och förslagen liten pojke som får en ond jätte på fall känner vi igen från den europeiska sagotraditionen. Och när till slut Karins hjälte lyckas lura jätten att släppa de lamm som han rövat, ja, då går juryns tankar till Homeros egen hjälte Odysseus som på sin tid grundlurade en annan jätte utrustad med bara ett öga.

Jätten och herden
Det var en gång en fattig bondpojke som hette Alfons. Han bodde hos sin styvmor och styvfar på en stor bondgård utanför Visby. Hans uppdrag på gården var att valla fåren hela dagarna och se till att det inte kom någon fiende i skogen och tog dem. Om något får skulle springa iväg fritt och försvinna, då skulle styvmodern bli vansinnig och bestraffa honom. Hon skulle alltid vara så ond, hon hade inget gott hjärta så att säga.

Alfons föräldrar dog precis efter att han föddes, så då blev han adopterad. Hans styvföräldrar hade aldrig behandlat honom som deras barn, mer som en slav. Han fick alltid jobba alla dagar i veckan på gården hela dagarna, och fick bara två mål om dagen.


Det var kväll, Alfons skulle leda in fåren in i ladan eftersom det började bli så kallt om nätterna nu i början av september. Han tog upp haspen på ladudörren och tog in alla får. Sedan gick han ut ur ladan och in i huset för att gå och lägga sig.

Tidigt nästa morgon gick han med släpande, trötta steg mot ladan. Han hoppade till när han såg att haspen inte var i, och inget ljud från fåren hördes. Han öppnade hastigt dörren. Det var inga får där. Alfons hjärta slog snabbare och snabbare, vad skulle styvmor säga? Det var hon som alltid blev argast.

Han gick ut i hagen, sprang och letade efter fåren. Till slut fick han springa in i den mörka skogen. Folket inne i stan i Visby brukade säga att skogen hade magiska, onda krafter. När Alfons kom in i skogen så kände han en rysning längs ryggraden och det var mycket svalare i skogen. Morgonljuset kunde knappt tränga sig igenom de tjocka grenarna grenarna på de höga barrträden. Magkänslan lutade åt att gå tillbaka och berätta sanningen för styvmor, men Alfons ville inte ens veta vad hon skulle göra om hon fick reda på vad som hade hänt.

Han gick i den ovanligt tysta skogen på en liten stig. Det enda Alfons ville höra just nu var ljudet av ett får. Plötsligt, så stupade marken rakt ner någon decimeter. Han snubblade och landade på den leriga marken. Han reste sig upp, borstade av byxorna och tittade upp. Ett fotspår! Det var ett fotspår av en gigantisk fot. Hjärtat hoppade över ett slag, när han kände hur marken dunsade till. Det var som att någon otroligt stor och tung person gick med släpande steg. Alfons tyckte att han såg en stor, mörk skepnad långt borta, han gömde sig snabbt i en ihålig trädstam. Trästammen var ett perfekt gömställe, om han stod rakt upp fanns det ett litet hål så att han kunde titta ut. Dunsarna blev mer och mer tydliga. Små gruskorn på marken studsade för varje duns. Till slut var dunsarna så starka så att det värkte i huvudet nästan.

Plötsligt kom det fram som en lång, brun lian framför trädstammen som han gömde sig i. Sedan hörde han ett grymtande. Alfons kollade upp. Det där var inte en lian, det var håret på en jätte. Jättens stora, fula näsa full med snor flåsade högt. Jättens ansikte var helt hårigt och ihoptryckt och kläderna var någon slags stor päls. Jätten var säkert sju meter hög. Alfons hjärta gick upp i väldigt hög puls när han såg dem, fåren. Jätten hade alla 13 får under sina armar i ett stadigt grepp. Fåren väsnades och gnällde för att de ville släppas fria. Alfons hade en plan hur han skulle få jätten att släppa fåren. Han hade läst i en barnbok som handlade om jättar, troll och andra onda varelser. Han hade läst att jättarnas största svaghet var att bli kittlade på fötterna. Om Alfons kittlade jätten på fötterna skulle han kanske släppa ner fåren så att han kunde springa in till Visby och be om hjälp. Alfons insåg att han stod bredvid en lång gren full av barr, den skulle nog gå bra att kittla en jätte med. Han tog upp grenen tyst och tittade så att jätten inte såg honom. Sedan smög han ut, långsamt och tyst. Han var bara några meter ifrån jätten nu. Man kunde redan känna stanken av jättens håriga fötter. Alfons sträckte fram grenen så långt han kunde. Han började kittla trollet på sidan av hans fot. Jätten frös till, sedan började den skratta, högt och bullrigt. Den satte sig ner på marken och några grenar från träden föll ner till marken av den hårda dunsen. Alfons fortsatte kittla till jätten och till slut lade den sig ner och släppte fåren.

Alfons visslade på de 13 fåren och han sprang, snabbare än någonsin med alla fåren efter sig. Han kände hur dunsarna av jättens steg började försvinna. Det var ungefär 3 kilometer in till stan, men han sprang allt han kunde hela vägen. Till slut kunde han se ringmuren. Han såg en ung man som gick på promenad längs ringmuren, med svart hatt och en svart kappa. Alfons sprang fram helt andfådd och bad honom om hjälp. Den unge mannen kollade lite konstigt när han såg alla fåren. Alfons berättade vad som hade hänt och den unge mannen nickade och sprang direkt in till stan för att be om hjälp. Alfons gick hem igen med alla fåren, det enda han kunde tänka på var vad styvmor skulle säga när han kom hem med alla fåren efter sig på vägen.

Efter ett långt tag var han framme vid ladan igen. Som tur var såg ingen honom där hemma när han gick där på vägen med alla får efter sig. Det började skymma, så han tog in alla fåren i ladan igen. Den här gången var han noga med att låsa dörren med haspen. Sedan gick han in och lade sig.

Nästa morgon låtsades han som ingenting, han gick upp som vanligt och skulle äta frukost. Tidningen hade kommit, och han läste första sidan och blev chockad. Som största rubrik stod det ”Gigantisk jätte i magiska skogen hittad – tillfångatogs direkt”. Alfons studsade av glädje i köket. Styvmor kom in och frågade argt vad han höll på med. Alfons bara log och gick ut till fåren som vanligt igen.







Lilly Skarin, årskurs 7 Södervärnsskolan

Motivering: Lilly ger oss i sin berättelse en klassisk tidsresa med en digital knorr, men hon ger också sin saga en en dos finkalibrig humor. Hur vanligt är det att en skoldag börjar med att sju troll hoppar ur skåpet? Det är i högsta grad överraskande och oväntat. Något att se upp med framöver på Södervärnsskolan.

Att nästan bli bränd på bål
Det var en gång en flicka som hette Leona. På måndagsmorgonen skulle hon promenera till skolan. När hon hade kommit till skolan så såg hon ingen där, men hon tänkte inte mer på det utan gick till sitt skåp för att hämta SO-mappen. När hon öppnade sitt skåp blev hon chockad. Sju små troll hoppade ut ur skåpet och började jaga henne! Hon blev fruktansvärt rädd och sprang igenom hela korridoren och hela nedervåningen. Hon tittade bakåt för att se om hon fortfarande var jagad. Plötsligt slog hon i huvudet och hennes ögon slocknade.

Leona vaknade i en buske vid ringmuren. Hon tänkte för sig själv att ringmuren såg konstig ut. Leona tog fram sin mobil för att kolla vad klockan var, och då såg hon att året var 1322. Hon fick en chock och visste inte vad hon skulle göra… Men hon blev snabbt distraherad av att det rann blod i pannan, hon visste inte varför för hon inte mindes vad som hade hänt innan.

Leona ställde sig upp och började gå mot ringmuren in till byn. När hon gick igenom porten träffade hon tre soldater: en lång soldat, en kort soldat och en tjock soldat. Den korta soldaten frågade henne:

-Bor du här? Vi har aldrig sett dig här förut.

Leona svarade:

-Ja, jag bor här på Adelsgatan 45.

-Det finns ingen gata som heter så, sa den tjocka soldaten.

Leona svarade att hon hade vaknat upp i en buske vid ringmuren och att hon såg på sin mobil att året var 1322, sen berättade hon att hon inte visste något mer än det. Den långa soldaten frågade vad en mobil var, Leona tog upp sin mobil ur bakfickan och visade den. De tre soldaterna tittade på varandra och ställde frågan i mun på varandra ”Var har du fått den ifrån?” Hon sa att hon hade köpt den för 7 500 kronor på Elgiganten. Den tjocka soldaten frågade Leona var Elgiganten låg. Leona svarade att det låg här i Visby. Soldaterna bad Leona ta dem till stället. Hon svarade bara att hon inte trodde att det fanns ännu. Den korta soldaten frågade vad hon menade med ”ännu”? Leona svarade då att ”nu är året 1322, men jag köpte den 2022”.

En av soldaterna skrek ”HON ÄR EN HÄXA SOM KAN RESA I TIDEN!” Soldaterna arresterade henne och tog henne till fängelset. Sen berättade de för alla i byn att hon var en häxa och att hon skulle brännas på bål dagen efter klockan 16:00.

När Leona var i sin cell hittade hon en kniv på golvet, hon tog upp kniven och började skära sönder fönstret. Efter kanske cirka två timmar var hon färdig. Det var bäcksvart ute. Hon klättrade ut och sprang genom hela innerstaden. Till slut stannade hon när hon var utanför muren. Hon var så trött så att hon somnade i en buske.

Leona vaknade i skolan och såg att alla lärare och elever stod och tittade på henne där hon låg på golvet. De frågade vad som hade hänt och Leona försökte förklara men de trodde henne inte. Hade hon varit med om det på riktigt? Eller hade hon drömt? Hon kände sig förvirrad. Hon började gå mot sitt skåp och inuti i skåpet såg hon något som blänkte till. Där i låg den korta soldatens ringbrynja. Leona förstod att hon hade varit med om något magiskt…

Sensmoral: Man brukar säga att ”det var bättre förr”, men inte i det här fallet för då skulle Leona inte ha levt nu utan varit bränd på bål.





Tilda Thomsson, årskurs 6 Solberga

Motivering: I Tildas novell får läsaren lära sig att det kan straffa sig att handla i affekt, och inte reflektera över vilka konsekvenser det kan få. Tips från juryn: hyr aldrig in er på Kapitelhusgården.

Kokmor i korridoren
Jag vaknade med ett ryck. Jag stirrade bort mot den gamla trädörren. Det var tredje natten i rad jag vaknat av ljudet av gråt från korridoren. Jag var i Kapitelhusgården i Visby en bit ifrån Stora Torget. I rummet jag hade hyrt fanns det en gammal säng under fönstret som vette ut mot gården. Ett badrum med dusch, toalett och handfat. En gammal spegel fanns också där. Jag hade åkt hit med jobbet. Men jag var den enda som hade valt att sova här. Ingen annan vågade på grund av rykten om spöken. Jag hade dock varje natt hört någon gråta i korridoren. Jag tyckte inte gråten var särskilt läskig. Bara sorglig. Jag hade kollat varje natt men ingen hade varit där.

Det var dock lite annorlunda i natt. Gråten var inte lika frånvarande. Jag hade sagt till mig själv att det var inbillning flera nätter i rad, så jag vet inte varför jag ändå tog på mig ett par byxor och kollade. Jag blev väldigt chockad. Jag hade verkligen inte väntat mig att se någon. Det var en äldre kvinna, kanske mellan 50 och 60 år gammal. Hon hade en gammaldags klänning med ett aningen smutsigt förkläde. Hon hade håret uppsatt i en ordentlig knut. Det var något med henne ändå, som inte riktigt kändes verkligt. Kanske att hon var en aning genomskinlig, och svävade några centimeter ovanför marken.

- Hallå, sa jag försiktigt, för att inte skrämma henne. Är nåt på tok?

Hon vände sig om.

- Hej, sa hon. Du undrar kanske vad jag gör här?

Jag nickade tyst.

- Jag tar det från början. Det var några hundra år sedan. Vår husbonde var väldigt snål, och vi fick knappt nån mat. Jag var kokmor förresten. En kväll när jag gick min vanliga runda för att se att allt stod rätt till, så kom jag på en av de unga pigorna med att ha stulit mat. Hon bad mig att inte skvallra. Men jag var för arg för att lyssna. Vår husbonde blev rasande. Han gick direkt till stadsvakten och anmälde henne för stöld. Sen sa han...

Kokmor började gråta igen.

- Vad sa han? frågade jag, men jag visste inte om jag ville veta.

- Han sa att hon skulle piskas på Stora Torget så mycket hon tålde. Men hon tålde det inte!

Kokmor brast ut i gråt.

- Du, jag är säker på att hon har det bättre nu, sa jag så tröstande jag kunde.

- Hon var bara 16 år, hon hade så mycket kvar av sitt liv, tjöt kokmor.

Jag stod inte ute med att se henne gråta så här, så jag sträckte mig fram för att ge henne en klapp på axeln eller nåt. Men så fort jag snuddande henne försvann hon. Jag visste nu säkert att det spökade här. Men jag orkade inte tänka mer på det nu, så jag gick och lade mig igen.

Jag hörde ingen mer gråt de sista nätterna, men jag kunde ändå inte sluta tänka på kokmor och pigan. Hon kanske var begravd någonstans i Visby?

Sista dagen då jag packade det sista för att åka hem, kände jag plötsligt ett lätt vinddrag. Konstigt, tänkte jag. Inget fönster var ju öppet.

När kom ut märkte jag hur det började dra ihop sig till regn. Jag får skynda mig, tänkte jag. Men vid Stora Torget stannade jag tvärt. Det stod stora bokstäver skrivna på marken, med en mörkröd nyans. Nästan som... jag ville inte ens tänka klart den tanken. Bokstäverna verkar bilda ord. Tre korta ord. Och de var...

Det var här...





Tuva Wattskog, årskurs 7 Södervärnsskolan

Motivering: Tuvas berättelse har sin bäring på det faktum att ingenting är lätt i livet. Det räcker inte att vara rik och vacker, olyckan gläntar ändå på dörren då och då. Historien lär oss också att det trots allt går att bli vän med sin värsta antagonist.

Den elaka häxan
Det var en gång för länge sedan en otroligt vacker, snäll och mycket omtyckt prinsessa som hette Anna-Lena. Hon bodde i ett slott i Visby innanför ringmuren. Hon hade långt ljust glänsande hår och blåa ögon som glänsande kristaller.

Alla älskade henne förutom den elaka och fula häxan Bittan som inte alls var omtyckt av folket. Hon bodde i en liten stuga i skogen långt ut på landet för att inte någon skulle hitta henne. Bittan var väldigt avundsjuk på Anna-Lena för hur omtyckt och vacker hon var, också på grund av all makt som hon hade.

En dag fick häxan en idé. Hon ställde sig vid sitt trolleribord och blandade tre drycker, en grön dryck som fick vem som helst att tro på henne, en blå som kunde göra henne osynlig och en lila som fick henne att få ett annat utseende som kunde hålla i flera år. Hon sydde ett ljusblått förkläde med två stora fickor och vita volanger på axlarna för att hon inte skulle se ut som en häxa.

När kvällen kom satte hon på sig sitt förkläde och la trolldryckerna i ena fickan och ett litet vasst spjut i andra, sedan tog hon sin flygande kvast och flög in till Visby.

Efter ett tag kom hon fram till slottet, och utanför slottet stod två halvsovande beväpnade män.

”God kväll” sade häxan

”Jag är ny på jobbet, jag ska börja jobba här som städerska”, sa hon.

Vakterna misstänkte Bittan och sa till henne att gå. Bittan blev arg för att de inte trodde på henne men hon lät inte känslorna ta över. Hon sa till vakterna att hon hade en gåva till dem, hon tog upp den gröna drycken och sa till vakterna att dricka lite av den.

”Varför ska vi göra det?” sa den ena.

”Det hjälper er att hålla er vakna hela natten”, ljög Bittan.

Vakterna drack lite ur den gröna drycken och började plötsligt tro på häxan.

Häxan gick in i slottet, de flesta sov nu men Bittan ville inte riskera något, hon tog upp den blåa drycken och drack upp hela flaskan. Den här kommer hålla mig osynlig ett litet tag men ingen tid fick spillas, tänkte hon.

Hon gick upp för alla trappor tills hon sedan kom upp till det högsta tornet, där prinsessan sov. Hon var så vacker, tänkte häxan. Hon tog upp sitt spjut ur ena fickan och spetsade Anna-Lena mitt i hjärtat. Hon andades inte längre, och häxan lindade in henne i ett stort lakan och lade in henne i hennes garderob.

Häxan tog sedan upp sin sista dryck, den lila och drack upp allt. Hennes gråa rufsiga hår blev ljust och lent, hennes mörka gröna ögon blev blå som kristaller, hennes hy blev slät, hennes läppar röda och hennes blå förkläde blev i stället ett vitt långt nattlinne. Hon kollade sig i spegeln och log, nu såg hon exakt ut som den hon ville se ut som.

Dagarna gick och häxan som nu var prinsessan var lycklig. Hon åt god mat, pratade framför folket, fick vara med och bestämma och en massa mer, men allt var inte perfekt.

Varje dag fick hon vakna tidigt för att fixa sig, sedan var det en massa möten, jobb, vakter som bevakade henne vart hon än gick, människor som beundrade henne, följde efter henne och pratade med henne. Hon saknade att vara ute på landet i sin stuga helt ensam. Att vara prinsessa var inte alls som hon tänkte. Men nu kan jag inte återgå, detta är vad jag har velat i flera år, tänkte Bittan. Bittan fortsatte att vara prinsessa men för var dag som gick längtade hon hem mer och mer. En natt satt hon och pratade med sig själv inne på sitt rum, hon sa, nu orkar jag inte mer, jag måste hitta en lösning för att komma tillbaks till mitt vanliga jag. Samtidigt gick en städerska som jobbade på slottet förbi, och hon hörde allt som Bittan sa och började bli misstänksam.

Dagen efter tog ”prinsessan” en ledig dag från allt jobb, och då tog hon sin drake och flög runt ön och hälsade på trollbyn där alla troll bodde, Snövit och de 7 dvärgarna och mycket annat.

Under tiden var städerskan och städade hennes rum, hon sopade golvet, bäddade sängen och torkade fönsterna, hon tog upp kläderna som var på golvet och skulle vika in dem i garderoben. När hon öppnade garderoben kände hon något som stank förfärligt. Hon rotade bland kläderna och såg något skumt. Ett stort vitt lakan som var lindat på något som liknade en människokropp med en massa blodfläckar på. Städerskan la ner kroppen på golvet och tog bort lakanet, Aaaaah, skrek städerskan.

”Det är prinsessan, prinsessan är död”, skrek städerskan. Kungen sprang upp för trappan och undrade vad som försiggick. ”Vad händer”, sa han. Han öppnade dörren och såg prinsessan ligga död på golvet. Kungen blev chockad och ledsen på samma gång. Kungen föll ner på golvet gråtandes.

Plötsligt så öppnades dörren in till slottet. ”Prinsessan” var hemma. Bittan hörde hur kungen grät på övervåningen och gick upp med raska steg uppför trappan för att se vad som hänt. När hon öppnade dörren kollade kungen och städerskan chockat på Bittan och Bittan kollade chockat på dem. Nej, de har kommit på mig, förbaskat att jag glömde gömma Anna-Lena bättre, tänkte Bittan. Många tankar flög igenom deras huven på en och samma gång. ”Vad är det som försiggår”, sa kungen. Bittan kunde inte ljuga längre, hon förklarade vad som hade hänt och varför hon gjorde det. Alla i kungahuset blev arga på henne för det hon hade gjort. De tänkte först straffa henne med dödstraff, men Bittan ville inte dö, hon var bara 219 år gammal. Så hon sa att hon kunde återuppliva Anna-Lena, men bara om hon fick fortsätta att leva. Kungafamiljen gick såklart med på det.

Bittan tog sin kvast och flög tillbaka hem till sitt hus. Där blandade hon 2 drycker, en som fick henne att se ut som sig själv igen och en som fick prinsessan att återupplivas. Bittan blev sitt vanliga jag igen och Anna-Lena återuppstod med hjälp av Bittan.

Anna-Lena har förlåtit Bittan och Bittan bor nu i sin stuga på landet men den här gången är hon inte helt ensam, Anna-Lena är ofta och hälsar på och de två har blivit väldigt bra vänner. Bittan lärde sig att hennes liv var bra som de var och att de man tror har det perfekta livet också kan ha det svårt och jobbigt ibland.


















Hem