VÄRLDSARVSDAGEN

   den 2 oktober 2021
   för elever i grundskolan och
   på gymnasiet på Gotland!


Välkommen till Världsarvsdagens hemsida!

Vinnare i världsarvsdagens foto- och skrivtävling!


Foto: Alicia Engström
Alicia Engström
Wisbygymnasiet

En Visbysaga
Det finns ett mytiskt och rituellt moment när Alice speglar ett möte mellan Tekniska nämndens trafikspegel och den medeltida stadsmurens fond.




Foto: Lea Hedqvist
Lea Hedqvist
Wisbygymnasiet

Kyrkduvan
Åh, vi kan nog aldrig se oss mätta på den där arkitekturen med sina monumentala gotiska uttryck. Och så en ringduva som svävar ut i en öppen himmel.




Foto: Elis Ekström
Elis Ekström
Solbergaskolan, mellanstadiet

Är det ett fotografi av den franske 1800-talsfotografen Joseph Nicéphore Niépce? Nej, det är Elis som har gått all in på datorns photoshop-funktioner!




Foto: Linnea Mellqvist
Linnea Mellqvist
Wisbygymnasiet

Ruin
Här får alla vi ruinromantiker vad vi tål. Det finns en fin och tydlig konsekvens och stringens i Linneas betraktelse av Sankt Lars ruins tunga och monumentala murar. Vi kapitulerar!




Foto: Agnes Pettersson
Agnes Pettersson
Kräklingbo skola

Mötet mellan stadsmuren tunga siluett och frodiga blad och grönska ger betraktaren en tidlös ögonblicksbild av världsarvet Visby.




Foto: Mona Mahammad
Mona Mahammad
Gutegymnasiet

Det skulle kunna vara ett fotografi hittad i Gotlands museums fina fotografisamlingar, men så är det inte. Mona parafras på 1800-talets fotografiska tradition i svart-vitt gör oss genuint glada.




Foto: Vanessa Knutas
Vanessa Knutas
Wisbygymnasiet

Vanessa hittar det där som en Visbyflanör och vivör alltid går och fascineras av: mötet mellan det ålderdomlig och det moderna, mellan en medeltida port och en ny framväxande stadsbebyggelse. Bara ett stenkast bort. Och så en liten ögonfägnad: rosen.




Foto: Nora Svensson
Nora Svensson
Wisbygymnasiet

I ruinens gömslen
Vissa fotografer ger sig bara inte i sin jakt på det oväntade och överraskande motivet. Nora tycks tillhöra en sådan kategori. Motivet andas stillhet och kontemplation. Men vad är det egentligen som dväljs i ett av världsarvsstadens många gömslen?




Foto: Caspian Dahl
Caspian Dahl
Wisbygymnasiet

Världsarvstadens många igensatta dörrar och portaler har en sällsynt förmåga att väcka vår fantasi och vår nyfikenhet på vår historia. Vi förstår att Caspian känner till det där.

Jury: Torbjörn Limé, bildkonstnär och Fredrik Blomgren, Världsarvsdagen





Fem vinnare i skrivtävlingen 2021

Jury: Annika Eiranson, Vuxenutbildningen och Fredrik Blomgren, Världsarvsdagen

Lovisa Levin EK19A Wisbygymnasiet

Motivering: Lovisa ger oss en skönlitterär komposition i vacker stilistisk balans. Dessutom bjuds vi på en av världsarvsstadens mest ödesmättade och tragiska legend.

The legend about Jungfrutornet
“We are standing right outside Jungfrutornet” the guide says. Sofia and her classmates are on a guided tour around Visby. Just like most of the students they are concentrating on something completely different than the guide. But then, the guide said something that caught everyone’s attention. He started to tell them about the legend of the old tower in the medieval wall. The legend says that a young maid betrayed the town and as a punishment they walled her in the tower. Therefore, the tower is called Jungfrutornet “The maidtower”. Some people say that it is haunted at night, and you can hear the maid sigh at midnight.

Sofia turns over to her friend Amanda. “I have an idea. What if we come back here tonight and see if the legend is true”. Amanda said yes undoubtedly. Now they just needed to get some more friends on the plan. Some more girls in the class wanted to join and as soon as school ended, they got everything together. Some of them bought hot dogs and things to set up a campfire. Others took responsibility for sleeping bags and other necessary tools. Sofia took the most important responsibility, lend a book about the legend of Jungfrutornet.

They met up at seven just when the dark arrived. Everyone was so excited and nervous for what they were going to behold this evening. They started the night by setting up a fire so they could make dinner. After dinner it was time for the story telling.

“Valdemar Atterdag, the Danish king, went over to Gotland before his invasion dressed up as a merchant to spy. But he had a problem. How could he easily get inside the wall to the city. The maid was a solution for that. Valdemar got in contact with a farmer, Nils Guldsmed of Unghanse whose daughter he thought was pleasant. She was not just pleasant to him, she also helped him out. Therefore, he owed her something.

When it finally was time for the invasion and the Danish army was ready to plunder Gotland, both Nils Guldsmed and his daughter was safe. All they had to do was to let a white cloth hang over the house to symbolize mercy.”

“Wait, stop the story”, Amanda said. She wanted to take a break and get some energy so she would not fall asleep before midnight. All the others agreed that they were a little sleepy, so they decided to go for a walk. They all laughed and made-up jokes about living back in the medieval. They played knights, princesses, farmers, and everything they could think of. The smile on the girls faces lighted up the night but as soon as they got back to the tower the smiles disappeared. Everything had been throwed around and some things were missing. It went from a happy walk to a bunch of afraid girls wondering what would happen next.

Sofia tries to calm everyone down and suggest continuing with the story. “Maybe it was just the wind or something”, she tries to convince everyone. So, the story goes on…

“Maid Unghanse did not only have contact with Valdemar Atterdag before the invasion. The legend also says that she sneaked out at night to the city and gave Valdemar the key to the gates into the wall. The inhabitants eventually came up with the idea of a betrayer with in them. It did not take them long to realize that maid Unghanse was the betrayer. Therefore…”

“Did you all hear that”. Everyone became extremely quiet. “I can reassure you that I heard something”, Amanda whispers. The whole atmosphere got tense. Everyone sat there looking at each other wondering what to do. Should they continue with the story or are they to afraid and wants to go home?

They decided to get their feelings together and Sofia continued, “Therefore they captured Maid Unghanse. She got walled in into the tower alive as a punishment for her crime. Since then, every night around midnight, you can hear her crying and sigh if you listen closely. The end”

“Girls, that was a really intreating story, don’t you think?”. Everyone was shaking of fear. No one said a word and then… A loud scream came from the tower and the girls jumped out of their sleeping bags. Even Sofia who had been pretty calm all night was afraid now. Then they heard another crying like scream and then another. It did not stop. They all screamed and threw all their things together, jumped on to their bikes and treadled away as fast as they could. Sofia and Amanda went straight home and ran up to Sofia’s parents. There they laid all night crying until they fell asleep in her parents’ arms.

The next day the girls went all sleepy to school. When they arrived all the boys were standing outside the door laughing. “So, did you hear the maid.”, “Was it scary.”, “Did you cry to your mommy, HAHAHAH.” All the boys laughed and made jokes. Maybe the legend was true or maybe the boys were joking around with the girls. The only way to find out is to explore it yourself. Do you dare?



Freja Malmqvist,
Klass 8o
Atheneskolan


Med hjälp av en driven och avancerad språkbehandling bjuder Freja på en klassisk och dramatisk sekvens i vår gemensamma gotländska historia: Valdemar Atterdags erövring av Gotland och Visby.

Själsfränden
Luften var fylld av skrik, och vinden bar med sig en stank av blod och svett. Jag försökte fokusera på de ytliga andetagen som drogs precis bredvid mig, men inte ens Kristinas välbekanta hjärtslag kunde lugna ner mig. Marken var torr av sommarens överväldigande hetta, och att vi nyss sprungit ifrån ett dussin danska soldater gjorde inte den kvävande värmen i stallet mer uthärdlig.
“Nico. Är du skadad?” viskar Ki.
“Nej, bara några skrapsår. Är du?”
“Jag mår bra. Så bra man kan må när ett par mordlystna danskar praktiskt taget står och bankar på porten.”
Hon fnittrade till, och jag slängde snabbt handen för hennes mun. Hennes skratt blev kraftigare, och hon grep tag i min arm som ett stöd medan hon skakade av undertryckt humor. “Det här är inte kul, Ki. Sluta.” Det fick henne bara att skaka ännu mer, och hon tog precis ansats för att knuffa bort mig när fotsteg passerade utanför. Vi båda stelnade till och Ki drog skarpt efter andan. Fotstegen stannade precis utanför dörren, och om den öppnades så skulle ingenting skydda oss förutom en splittrad stalldörr.
Ingen av oss vågade röra sig ens en centimeter, och mitt hjärta sjönk när jag kände Ki’s tårar falla på min hand. Ingen av oss hade någonsin varit bra på att prata om sina känslor, dels för att det inte var vanligt för män eller pojkar att prata om sin sorg och värsta farhågor, men också för att vi båda hade alltid vetat precis hur den andra kände. Vi hade aldrig behövt använda ord, det hade räckt med blickar och menande tystnader. Det var tack vare det som jag visste precis hur Ki kände sig där hon satt och höll andan. Jag visste hur mycket striderna skrämde henne, hur de tunga rustningarna och vassa svärden fick hennes hjärta att stanna. Det var inte för att hon var feg, för om det var någonting man aldrig kunde kalla Ki, så var det feg. Hon var rädd för att hon visste att folk just nu blev dräpta på andra sidan Ringmuren, och hon visste att de som var där ute var de som vi hade växt upp med, de vänner som vi hade lekt och skrattat med. Döden var inte en rädsla när det gällde Ki, men det var det obarmhärtiga våldet.
Men hon hade följt med mig ut, hon hade tagit på sig den kalla och tunga rustningen som representerade allt hon hatade, bara för att vara bredvid mig. Hon hade följt mig in i döden, och jag visste att det var mer än vänskap som drev den känslan hon förklarade som bara en rädsla att förlora mig. Jag visste det, eftersom jag kände detsamma. Jag slet mig själv ur mina rusande tankar och hörde fotstegen som avlägsnade sig. Förmodligen så var det inget mer än bara en vakt, en gotlänning som patrullerade gatorna i innerstan för att försäkra att danskarna inte hade tagit sig in, men jag tänkte inte riskera någonting. Inte när personen som jag älskade mest i världen satt bredvid mig. Risken att de skulle tvinga ut mig igen var för stor, och jag visste att Ki skulle följa med mig. Jag kunde inte låta det ske. Hon drog ett skakigt andetag bredvid mig, och jag drog försiktigt tillbaka min hand. Tårarna hade lämnat strimmor i smutsen som täckte hennes ansikte, och jag såg hur hårt hon kämpade för att de inte skulle falla igen.
Hon kollade på mig, och hennes blick sa mer än ord någonsin kunde.
Jag drog henne intill mig och andades långsamt ut. Vi hade varit där ute, vi hade sett när danskarna kom ridandes, och sedan innan jag insåg vad jag gjorde, så hade jag gripit tag i Ki’s hand och sprungit för livet. Vi hade tagit oss till den hemliga öppningen i muren som vi hittat när vi var små, och mycket mödosamt så hade vi trängt oss igenom den. När vi väl var inne så hade vi sprungit till närmaste skydd, vilket råkade vara ett gammalt, övergivet stall. Ki drog sig ur min omfamning och ställde sig upp.
“Vad gör vi nu?” frågade jag, högre än våra tidigare viskningar.
“Jag vet int-” Ki avbröts av att den gamla dörren slogs upp. Dagsljuset som tidigare bara hade trängt sig igenom de smala springorna dränkte stallet i ett obehagligt sken, och framför oss stod 4 krigare i välbekanta rustningar.
Jag vägrade gripas av panik, och drog istället mitt svärd samtidigt som jag placerade mig framför Ki. Jag hörde suset när hon drog sitt eget vapen, och önskade med varje fiber av min kropp att det här bara var en hemsk mardröm.
När en av de danska krigarna framför mig gjorde ett utfall och skar igenom tyget på min arm så visste jag säkert att det inte var det. Jag gick desperat över de hastiga övningarna vi hade gjort på torget för bara en vecka sedan i huvudet, men mannen framför mig var helt klart överlägsen. Han gjorde ännu ett utfall, men jag hann väja undan med nöd och näppe. Jag hörde ett svärd falla i marken och vände mig hastigt om. Ki.

Ki, min Ki, med ett svärd som hade hittat en väg genom den vulgära rustningen och slitit sig förbi tyg och hud.

Ki, min Ki, med blod som strömmade ur det gapande såret alldeles för snabbt.

Ki, min Ki, som föll på knä i den smutsiga jorden och hjälplöst tryckte sina dammiga händer mot sin kropp i ett desperat försök att rädda sig själv. Jag slängde mig mot henne, men mina armar greps bakifrån och jag kunde inte röra mig. “Ki” försökte jag säga, men inte ett ord tog sig förbi mina spruckna läppar. Jag försökte skaka mig loss, men mina värdelösa armar och trötta ben vägrade lyda.
Min hjärna skrek och bad, slet i min utmattade kropp och försökte få mig att slå tillbaka, att mörda de barbarer som så hjärtlöst mördade hon som jag alltid hade älskat men aldrig hade haft modet att erkänna det till. Jag kände en dov smärta i bröstet som inte kunde mätas med den olidliga tomheten som nu hemsökte varje nerv och hade lagt sig som en tung filt över min kropp. Jag kände armarna som höll mig släppa taget, och jag föll med ansiktet före ner på den blodiga marken.
Morfar sa att man finner frid efter döden, men det jag såg var inte frid. Jag såg blod som fläckade hennes mjuka händer. Jag såg smärta evigt förstenad i hennes nu kalla ansikte. Jag såg ögonen som en gång var fulla med liv, men nu bara var känslolösa skärvor av is. Och jag såg mitt blod som blandades med hennes, ett löfte om evig förbindelse som inte kunde ha varit en större lögn. Jag log inte. Jag drog inte ett sista andetag med en lättnad över den frid jag skulle finna. Jag såg bara min själsfrände död, för ung, för vacker, för underbar.



Oscar Widlund
Ek19b
Wisbygymnasiet


Oscars ode till Östersjön, Visby och till alla oss som lever våra liv här på Gotland andas tidlös dramatik. Språket sprakar, glittrar, och doftar Shakespeare i form och ordval.

A literary poem
Gotland and Visby, in the desolate void
Gotland and Visby, older than its own lime
Through struggle and strife, an empty oid
Even through conquest in life, it stands the test of time
Unwavering simplicity and completely contempt
Nothing more yearned yet though earned
If not seen, few could have believedin its exempt
If only the others could the simplicity of life learn
Visby and Gotland, less is more
The state motto of a land of the Baltic Sea
Nothing grand or spectacular except the lime in its form
And the cold unwavering sweet Waves of the Baltic Sea
Many a sailor’s and fishermen’s death, yet so many lives
A protection, a blessing and curse all at the same time
The Baltic gives and takes, in its existence without lies
This horrid Island, of death and lime
This horrid Island, free of brutal death by beast
This horrid Island, without conflict and governance through time
Oh woe the horrid and decrepit men who dare dwell in such horrors to the East
The mainland, a death riden place of corruption and Vanity
The Island, a place of peace and solitude
Gotland and Visby, a place Unfathomable in reality
Gotland and Visby, the place of the truly humble and low, may it forever be continued



Lucas Malm
EK 19A
Wisbygymnasiet


Med ett rikt utmejslat bildspråk bjuder Lucas läsaren på ett stycke klassisk poesi med ekon och klanger från den stora anglosaxiska litterära traditionen. Och budskapet når oss rakt in i hjärteroten.

An ancient city
The view so pretty
the ocean deep
an ancient city
worthy to keep

Without the story
It wouldn’t stay
holding its glory
until today



Lovisa Nordström Solbergaskolan 6A

Lovisa hittar läsarens alla sinnen med hjälp av humor, spänning och en sensmoral. Vi läser gärna berättelsen som fabel över 1700-talet fattigdom i Visby där ett barn överges och tvingas ut i en osäker tillvaro. Men slutet gott, allting gott!

Musen Ost
Det har varit ovanligt varmt i flera veckor, alla växter har börjat torka ut. Det har inte regnat i Visby sedan i juni. Många andra möss har redan flyttat längre ner mot hamnen för att kunna få vatten och mat. Men jag har stannat kvar i mitt hål på Nedre Finngränd, mest för att det är väldigt långt till hamnen för en så liten mus som jag. Dessutom har jag inte så tjock päls så jag kan stå ut med hettan. Min bästa vän Ostbåge har också flyttat, så nu är det lite ensamt. Vi brukade alltid vara tillsammans, Ost och Ostbåge. Men jag trivs i mitt hål, gatan utanför kan vara ganska smutsig men där inne är det alltid rent.

En dag bestämmer jag mig för att leta efter mat och när jag sprungit runt i Visby ett tag hittar jag ett hål i ett hus på Norra Murgatan. Jag kryper in och kommer direkt till ett stort rum, jag tror att det är något slags förvaringsrum. Jag lyckas lukta mig till skafferiet nästan direkt, men jag lyckas inte komma in. Det är stängt och har någon form av hasp på. Då får jag syn på en kalender som hänger på skafferiet, 17:e augusti 1791, jag har ingen aning om vad det betyder. Jag börjar långsamt ta sats för jag tänker försöka hoppa upp på bänken bredvid. Då hör jag något bakom mig, jag vänder mig om och ser en stor spräcklig katt.

Jag börjar springa så fort jag kan mot hålet men när jag kommer dit hålet borde vara kan jag inte hitta det. Katten kommer närmare och närmare men precis då får jag syn på hålet. Jag skyndar mig in men stannar lite väl nära öppningen, för när jag suttit där bara en liten stund ser jag att katten har hittat dit och petar på mig med tassen. Jag får panik och börjar springa ut mot gatan igen men jag inser inte att det nu står en hög plankor framför hålet. Såklart inser jag det inte snabbt nog och kraschar rakt in i den. Jag blir liggande medvetslös i tunneln i vad jag tror är flera timmar och när jag väl vaknar så har jag ingen aning om var jag är. När jag vaknat till lite och inser vart jag är börjar jag gå mot utgången i det stora rummet, mycket långsamt eftersom jag inte har lust att varken krocka in i en vägg eller att bli söndersliten av en katt. Jag kikar ut och ser ingen katt där längre, men precis som jag börjat springa mot skafferiet kommer den in i rummet.

Jag vågar inte röra mig så jag bara står där, mitt på golvet, i hopp om att katten ska låta mig vara. Men istället för att hoppa på mig direkt smyger den sig långsamt åt mitt håll och till min förvåning kommer den fram och knuffar på mig lite lätt istället för att anfalla. Det känns som att den vill säga något.

-Hej, säger jag försiktigt.
-Mjau, svarar den.
Nu är jag inte någon expert på kattspråk men jag är ganska säker på att det betyder hej.

Katten signalerar åt mig att jag ska följa efter den och utan att tänka travar jag efter. Snart kommer vi till ett öppet fönster, problemet är bara att det är väldigt högt upp. Men jag klättrar upp med hjälp av en bänk, tackar katten och hoppar ut. Sedan börjar jag springa mot mitt eget hål igen, fast innan jag är framme inser jag att jag faktiskt inte ätit på hela dagen. Då kommer jag på att det ibland finns lite nötter vid Domkyrkan, jag tycker inte det är jättegott men jag är så hungrig att det får duga. Och så sätter jag fart mot Domkyrkan istället.

Det tar ett tag att hitta dit eftersom jag inte brukar vara såhär långt hemifrån men väl där ser jag några nötter.

-Usch! De smakar ju värre än vanligt, utbrister jag.

Folk brukar säga att allting smakar godare när man är hungrig men jag håller inte med, när jag är hungrig blir jag vresig och arg och då smakar ju inget gott förutom möjligtvis ost. Ja, jag vet att jag heter Ost och att det då skulle kunna klassas som kannibalism men det är ju faktisk inte mitt fel att mina föräldrar valde att döpa mig till deras favoritmat. Men om jag fick bestämma själv skulle jag hellre heta samma sak som någon slags blomma, jag menar hur fint namn är inte Maskros?

Jag äter motvilligt ett par nötter till. Helt plötsligt känner jag att en regndroppe landar i min päls, sedan en till och en till. Sedan börjar det spöregna, kalla droppar som gör ont när de landar på mig. Jag kommer inte hinna hem innan jag blir helt genomvåt så jag börjar desperat leta efter ett torrt utrymme att stanna på. Till slut ser jag att det finns en torr fläck precis bredvid ett hus, jag lägger mig där och somnar direkt.

När jag vaknar nästa morgon är jag genomblöt, men det har slutat regna i alla fall. Den torra plats jag hittat kvällen innan är nu en vattenpöl. Jag vadar upp och försöker skaka av mig allt vatten.

Jag sätter fart mot mitt hål på Nedre Finngränd, jag vill bara krypa ihop där inne och torka. Men när jag väl kommer fram ser jag till min stora förskräckelse att hålet är fyllt med vatten. Jag är trött och hungrig, för det enda jag ätit det senaste dygnet är ju de där vidriga nötterna vid Domkyrkan.

Utan att tänka börjar jag springa mot katten vid Norra Murgatan. Jag är så trött att det känns som att jag kommer kollapsa vilken sekund som helst men jag fortsätter springa allt jag kan för när jag tänker efter så har jag ju faktiskt inget annat ställe att vara på.

Till slut ser jag huset. Tur att jag inte väntade på att de skulle ta bort brädhögen, för den ligger fortfarande kvar. Jag rusar in genom den öppna dörren och rakt på en människofot. Jag springer vidare och svimmar några sekunder senare av utmattning.

Jag vaknar av att katten slickar på mig. Alltså jag uppskattar att den bryr sig om mig men det känns som lite väl mycket. Bredvid den står en stor ost, jag hoppar upp på tassarna och rusar fram till osten. Det var inte en så bra idé eftersom jag blir yr direkt.

När jag ätit mig mätt på osten bestämmer jag mig för att återigen försöka prata med katten.

-Hej, säger jag frågande.
-Hej, svarar den.

Jag hoppar till för att den pratar så högt.

-Du är den enda mus jag sett på evigheter, var har alla tagit vägen? Frågar den.
-De har flyttat till hamnen.
-Ska inte du till hamnen? Du kan få sitta på min rygg.
-Gärna, svarar jag. Vad heter du förresten?
-Morris, svarade den.

Att sitta på Morris rygg känns väldigt ostabilt men ändå bekvämt. Fast när han börjar springa behöver jag hålla mig fast allt jag kan för att inte ramla av. Det är läskigt men ändå härligt.

När vi väl kommer ner till hamnen blir jag förvånad över hur stort havet är, tappar man bort sig där hittar man nog aldrig hem igen. Då ser jag en gulaktig mus, Ostbåge! Jag hoppar av Morris rygg, det gör väldigt ont i tassarna på grund av kullerstenen, och rusar fram.

-Hej, skriker jag.
-Hej, svarar han minst lika högt.

Jag följde med honom till en ganska stor öppning i ett hus och där inne såg jag en massa andra möss, inklusive hans föräldrar och syskon. Alla verkade glada att se mig och den kvällen åt vi den godaste osten jag någonsin smakat.

Jag vet inte vart Morris tog vägen men han försvann troligtvis hem till sig igen. Efter honom var jag dock lite väl snäll mot andra katter, vilket resulterade i att jag nu inte längre har någon svans. Men jag är ändå tacksam mot Morris, utan honom hade jag ju kanske aldrig träffat Ostbåge igen.














Hem